Få saker är så tillfredsställande för självkänslan som att kunna hjälpa äldre grannar i nöd. Tror jag. För jag har aldrig lyckats montera nedfallna tvätthissar i deras badrum, sätta upp köksskåp så att de faktiskt stannar uppe eller ändra till sommar-/vintertid på deras videoapparater.
Ändå fortsätter de ringa. Trots att de på förhand vet att "oavsett vad jag behöver hjälp med så kommer människan på våning fyra (jag) gå bet".
I dag var det så dags igen. Huset äldsta granne, 84 år och som vi kan kalla för Anne-Marie (mycket därför att hon faktiskt heter det), ringde. "Kan du fixa luckan i min frys som har fallit ner?", suckade hon uppgivet. "Inga problem", svarade jag.
20 minuter senare var problemet faktiskt löst. Anne-Marie blev så förvånad att hon erbjöd både en fryst halv falukorv och en hel flaska champagne, som hon sparat sedan första gången hon ringde för 23 år sedan. Jag tackade nej. Men ställde som krav att den rara 84-åringen från och med i dag skulle börja kalla mig för kung eller hjälte. Eller både och. Jämt.
Vi kom överens.
Hans
